Idag är det 20 år sedan muren föll. Det fängelse som kallades östtyskland öppnades då för första gången på nästan ett halvsekel. När SVT rapporterar om detta är dock huvudnyheten att många är missnöjda med marknadsekonomi.

Det påminner inte så lite om kommentarerna från när det begav sig. Utrikesminister Sten Andersson såg det återförenade Tyskland som ”en fara”. Det verkar som att det fortfarande finns många murar som behöver rivas.

En rapport från SKL visar på låga resultat för Sundbybergs gymnasieelever. Tidigare i höst har rapporter från Lärarförbundet och Föräldraalliansen visat på liknande resultat.

Se inslaget här.

Länsstyrelsen ger nu tydliga besked om tvärbanan genom västra Sundbyberg. Deras utgångspunkt är byggstart 2013. Det beskedet gavs i den Länsplan för transportinfrastrukturen  Stockholms län som presenterades i måndags.

Det är ett mycket glädjande besked för Sundbyberg. Stadsdelarna Rissne och Stora Ursvik kommer att ha stor glädje av denna när den väl finns på plats. Speciellt viktigt är det för det nya bostadsområdet eftersom det är viktigt att en bra kollektivtrafik finns på plats redan vid inflyttningen, för att kunna påverka resmönster på ett vettigt sätt.

Detta debatterades vid det senaste kommunfullmäktigemötet. Jan Jogell (S), ordf i stadsbyggnads- och miljönämnden attackerade borgerligheten och påstod att byggstarten för tvärbanan inte skulle bli förrän 2021. Det hoppas jag inte ska bli fallet, och länsstyrelsens besked om en betydligt tidigare byggstart är en viktig signal på vägen. Nu väntar vi på regeringens beslut som planeras till början av 2010.

Se fullmäktigedebatten här (ärende Serviceprogram Ursvik)

Idag hålls presskonferens om planerna för en ny reaktor i Sverige. Planerna drivs av Vattenfall tillsammans med nybildade Industrikraft AB bestående av tunga industriföretag som Holmen, SCA, Boliden, Stora Enso och Eka Chemicals. Företagen i Industrikraft har närmare 100 000 anställda och omsätter totalt runt 300 miljarder kronor.

Det är inte en dag för tidigt. Vill vi förena en god miljö med tillväxt och välstånd behöver vi utnyttja alla verktyg i verktygslådan, kärnkraft är ett av dem.

Det vi nu ser är intressant ur två perspektiv, dels politiskt som jag skrivit om tidigare här. Kärnkraften kan komma att ha en inte obetydlig roll i nästa val, där alliansen har en förnuftig och pragmatisk linje, men där de rödgröna saknar svar. Vänstern och Miljöpartiet har kört ner i diket sedan länge och Mona Sahlin är pressad både av sina sammarbetspartners och från starka fackförbundsintressen internt, och inte minst av väljarna som i Sverige inte länge har någon vidare beröringsångest till kärnkraften.

Den andra aspekten må vara  lite industrinostaligisk, men företaget Industrikraft påminner om vad det var för krafter som låg bakom inte bara stora delar av energiproduktionen i Sverige utan också infrastrukturutbyggnaden. På 1800-talet var det industrin som till stora delar byggde järnvägen. Staten byggde stambanorna och industrin byggde bibanor till denna, hundratals olika bolag var engagerade i detta.  1938 nådde svensk järnvägsutbyggnad sin höjdpunkt med 1700 mil järnväg. Året därpå förstatligades järnvägen och det har sedan dess, netto, inte byggts en enda meter järnväg i Sverige. Samma sak var det med energiproduktionen, där det var industrierna som till stor del var drivande bakom utbyggnaden av vattenkraften, vilket under lång tid var den bärande delen i svensk elproduktion. Därefter tog politikerna över och, med undantag av ett antal handlingskraftiga år efter kriget, orsakades inte bara massiva politiska låsningar i kärnkraftfrågan, utan också ett effektivt utmotande av den kunskap och forskning som på 70- och 80-talen hade gjort Sverige till en världsledande nation inom kärnkraft.

Nu ser vi dock ett tecken på att komma tillbaka till en anda där industrin tar initiativ, driver utvecklingen och tar ett bredare ansvar. En pr-konsult kanske till och med skulle  kalla det CSR. Det är bra, Sverige behöver fler sfärer som driver utvecklingen än politiken.

För några dagar sedan satt jag åter i Solna tingsrätt. Som nämndeman har jag varit med och dömt allt från rånare till våldtäktsmän, snattare och rattfyllon. Det är inga roliga upplevelser man får i rätten, oftast går jag därifrån förbannad. Helt enkelt eftersom jag inte känner att brottsoffren får den upprättelse de borde ha rätt till och kan kräva. Det som gnager ännu mer är att de som ändå får sina mål behandlade av domstolen är ”de lyckligt lottade”. Tankarna går till alla dem som som mest får ett ”brott kan inte styrkas” eller ”utredningen läggs ner i brist på spaningsuppslag” till svar.

En av dem var en nära vän som blev misshandlad i vittnens närvaro och som kunde lämna både namn och kontaktuppgifter på gärningsmannen till polisen – trots det – ingenting.

Erfarenheten från rätten är att chanserna för att brottslingarna ska slippa undan är mycket stora. Inte sällan ser jag omfattande schabbel från rättsväsendets sida, rättsmedicinska intyg som saknas eller har försvunnit, vittnen som glöms bort eller där domstolen har fel nummer, slarviga delgivningar eller påföljder som smälter ner som glass i solsken genom den uppsjö av förmildrande omständigheter och straffrabatter som rätten anstränger sig till det yttersta för att ta hänsyn till.

Det som dock upprör som mest är den närmast tillmötesgående och förstående attityd jag upplever att brottslingar ofta möts av i rättssalen. Vid ett mål nojsade domaren med den tilltalade – nyss hemkommen från anstalt i dalarna efter avtjänat straff för våldtäkt mot barn – och gullade om att han börjat få dialekt. Vad är det för trams?

Vid ett mål för någon vecka sedan sa domaren till den tilltalade – åtalad för att ha förföljt och senare knivrånat en person utanför dennes bostad – att ”Vi förstår att du ville lösa din ekonomiska situation”. Är det en domare vid en svensk domstol som talar eller är det någon jourhavande kompis på kamratposten?

Per Gudmundson skriver i Svenska Dagbladet om hur svenskt säkerhetstänkande inte vaknat än, trots den elfte september ”Som om varje dag är den tionde september”.

Artikeln fick mig att tänka på ett intressant radioprogram från i somras som handlar om hur just säkerheten skulle kunna förbättras, om vi bara tänker utanför lådan.

Det är biologerna Rafael Sagarin och Daniel Blumstein som utifrån erfarenheter i naturen och hur djuren ständigt anpassar sig till nya hot drar slutsater kring hur vi kan bygga upp säkerhetsrutiner som är mer effektiva. Eller kanske snarare avskaffa säkerhetsrutiner till förmån för ett säkerhetsarbete som bygger på ständig anpassning.

Ett exempel är flygplatskontroller, som så länge jag kan minnas, har inkluderat metalldetektorer och genomlysning av bagage. Jag undrar hur många flygplanskapare och terrorister dessa kontroller egentligen stoppat, och vad den totala samhällskostnaden för detta varit globalt i form av ökade väntetider mm.

Variation är en av hörnpelarna i evolutionen och har gjort det möjligt för arter att anpassa sig till sin omgivning på ett nästan perfekt sätt. Men när vi människor konstruerar säkerhetssystem så saknas ofta variation helt.

– Det gör det möjligt för en terrorist att hitta svagheter i systemet och utnyttja dem, säger biologen Rafael Sagarin vid Duke University.

Rafael Sagarin beskriver tillsammans med biologen Daniel Blumstein fyra lärdomar som vi kan dra av Darwins evolutionsteori för att skapa ett säkrare samhälle med mer effektiva skydd mot terrorister, brottslighet och naturkatastrofer.

Lyssna här

Idag måndag, inleddes med extra kommunstyrelsemöte klockan 8.00. Det nedan beskrivna planuppdraget för Hallonbergen och Ör blev återremitterat för vidare beredning. Det är nog bra med tanke på att planuppdraget, som nu ska klubbas, skiljer sig en hel del från den Fördjupade Översiktsplanen, vilket väckt en del kritik.

Ikväll är det sedan kommunfullmäktige. På agendan står bland annat delårsbokslut (ser risigt ut), ombildning av Källsprånget 4 (inte en dag för tidigt) och valkretsar inför 2010 (kul för kommunpolitiker).

En viktig motion ska också behandlas, och det gäller kartläggning av hedersproblematik i Sundbyberg. Erica Lejonroos och Berit Grosche har lagt en motion om att vi i Sundyberg bör göra det som Stockholm redan gjort, dvs kartlägga eventuell hedersproblematik.

Sundbyberg är som Stockholm, en förhållandevis invandrartät kommun. För att skapa en bra integration är det viktigt att slå fast att den eventuella hederskultur man tar med sig från hemlandet inte är acceptabel här. Ett första steg för att hantera problemet är att göra en kartläggning för att sedan kunna ta fram en hållbar och samordnad strategi. Tyvärr väljer den Socialdemokratiska majoriteten att hellre stoppa huvudet i sanden än att bifalla motionen.

Som en sten i skon verkar friskolorna fortfarande vara för Sveriges vänster. De finns där sedan nästan 20 år tillbaka och möjligheten att själv välja skola ses som en självklarhet för de flesta. Trots detta verkar ryggmärgsreflexen hos Socialdemokraterna fortfarande vara att att friskolor är ett hot mot välfärden. Inte minst märks det när nyheten kommit att Thomas Bodström tagit plats i Pysslingens styrelse. Min reaktion: Och?

Det intressanta är dock att detta verkar vara en känslig fråga för Socialdemokraterna. Om friskolorna, 17 år efter friskolereformen, fortfarande är något man egentligen är emot. Vilka fler saker är man egentligen emot av det som införts de senaste 20 åren? Fri(are) radio och tv? Jobbskatteavdrag? Vårdval och vårdgaranti? Om detta skulle jag vilja ha besked i god tid före valet.

Sedan många år har det arbetats för en förbättring av Rissne, Hallonbergen och Ör genom satsningar som nybyggnation och en ny tvärbanelinje. Redan 2005 antogs en sk FÖP, Fördjupad ÖversiktsPlan, för området som översiktligt markerar de delar av Rissne Hallonbergen och Ör som ska förändras i framtiden.

I grunden är det bra. Alla tre områden har inte förändrats speciellt mycket sedan de byggdes, Ör på 60-talet, Hallonbergen på 70-talet och Rissne på 80-talet. Det är glädjande att byggföretag och arkitekter nu visar ett stort intresse för att utveckla stadsdelarna.

Nu har planeringsarbetet tuggat i några år och ett antal detaljplaner för Rissne har arbetats fram. För Hallonbergen och Ör har det nu dessutom tagits fram ett förslag på detaljplaneuppdrag. Där presenteras ett antal skisser för tänkt bebyggelse. (Se gestaltningsidéer för Hallonbergen nedan)

Spontant ser de spännande ut. Både Hallonbergen och Ör, tror jag, utvecklas positivt med en mer blandad bebyggelse. Båda stadsdelarna skulle också stärkas av ett större kundunderlag för Hallonbergen centrum och Ör centrum, som idag inte är en speciellt stor samlingspunkt.

Det är dock också viktigt att arbetet framöver bedrivs i harmoni med stadsdelarnas befintliga karaktär och att hänsyn tas till grönområden och rekreationsområden. 

På den hett omdebatterade proposition 3 om ”En ansvarsfull ekonomisk politik” fick jag igenom ett tillägg om rättssäkerhet för företagen. Denna aspekt hade inte kommit med i propositionen och tidigare har motioner i riksdagen avslagits i detta ärende. Tack vare ett starkt stöd bland ombuden och till sist ett stöd från utskottets ordförande gick beslutet igenom.

Vi ska se företag och entreprenörer som tillgångar inte som potentiella fifflare. Därför är det viktigt att skatterna inte drivs in på ett sätt som tvingar företagen i konkurs och entreprenörerna från hus och hem. Om en skattetvist uppstår ska Skatteverket inte driva in pengarna innan dess att beslutet vunnit laga kraft. Detta är ett viktigt steg för att förbättra företagsklimatet och jag är glad att stämman biföll förslaget.

Rättssäkerhet för företagen

I dag drabbas företag av att Skatteverkets beskattningsbeslut verkställs omedelbart, innan dess att de vunnit laga kraft. För att stärka företagens rättssäkerhet bör huvudregeln vara att anstånd med betalning av en skatteskuld regelmässigt medges i samband med överklagande, utom i fall då det är uppenbart att överklagandet inte kan leda till en ändring.

Nu återstår att se hur detta beslut kan göras till verklighet.