Industrikraft bakom ny reaktor

Idag hålls presskonferens om planerna för en ny reaktor i Sverige. Planerna drivs av Vattenfall tillsammans med nybildade Industrikraft AB bestående av tunga industriföretag som Holmen, SCA, Boliden, Stora Enso och Eka Chemicals. Företagen i Industrikraft har närmare 100 000 anställda och omsätter totalt runt 300 miljarder kronor.

Det är inte en dag för tidigt. Vill vi förena en god miljö med tillväxt och välstånd behöver vi utnyttja alla verktyg i verktygslådan, kärnkraft är ett av dem.

Det vi nu ser är intressant ur två perspektiv, dels politiskt som jag skrivit om tidigare här. Kärnkraften kan komma att ha en inte obetydlig roll i nästa val, där alliansen har en förnuftig och pragmatisk linje, men där de rödgröna saknar svar. Vänstern och Miljöpartiet har kört ner i diket sedan länge och Mona Sahlin är pressad både av sina sammarbetspartners och från starka fackförbundsintressen internt, och inte minst av väljarna som i Sverige inte länge har någon vidare beröringsångest till kärnkraften.

Den andra aspekten må vara  lite industrinostaligisk, men företaget Industrikraft påminner om vad det var för krafter som låg bakom inte bara stora delar av energiproduktionen i Sverige utan också infrastrukturutbyggnaden. På 1800-talet var det industrin som till stora delar byggde järnvägen. Staten byggde stambanorna och industrin byggde bibanor till denna, hundratals olika bolag var engagerade i detta.  1938 nådde svensk järnvägsutbyggnad sin höjdpunkt med 1700 mil järnväg. Året därpå förstatligades järnvägen och det har sedan dess, netto, inte byggts en enda meter järnväg i Sverige. Samma sak var det med energiproduktionen, där det var industrierna som till stor del var drivande bakom utbyggnaden av vattenkraften, vilket under lång tid var den bärande delen i svensk elproduktion. Därefter tog politikerna över och, med undantag av ett antal handlingskraftiga år efter kriget, orsakades inte bara massiva politiska låsningar i kärnkraftfrågan, utan också ett effektivt utmotande av den kunskap och forskning som på 70- och 80-talen hade gjort Sverige till en världsledande nation inom kärnkraft.

Nu ser vi dock ett tecken på att komma tillbaka till en anda där industrin tar initiativ, driver utvecklingen och tar ett bredare ansvar. En pr-konsult kanske till och med skulle  kalla det CSR. Det är bra, Sverige behöver fler sfärer som driver utvecklingen än politiken.

”Vi förstår att du ville lösa din ekonomiska situation”

För några dagar sedan satt jag åter i Solna tingsrätt. Som nämndeman har jag varit med och dömt allt från rånare till våldtäktsmän, snattare och rattfyllon. Det är inga roliga upplevelser man får i rätten, oftast går jag därifrån förbannad. Helt enkelt eftersom jag inte känner att brottsoffren får den upprättelse de borde ha rätt till och kan kräva. Det som gnager ännu mer är att de som ändå får sina mål behandlade av domstolen är ”de lyckligt lottade”. Tankarna går till alla dem som som mest får ett ”brott kan inte styrkas” eller ”utredningen läggs ner i brist på spaningsuppslag” till svar.

En av dem var en nära vän som blev misshandlad i vittnens närvaro och som kunde lämna både namn och kontaktuppgifter på gärningsmannen till polisen – trots det – ingenting.

Erfarenheten från rätten är att chanserna för att brottslingarna ska slippa undan är mycket stora. Inte sällan ser jag omfattande schabbel från rättsväsendets sida, rättsmedicinska intyg som saknas eller har försvunnit, vittnen som glöms bort eller där domstolen har fel nummer, slarviga delgivningar eller påföljder som smälter ner som glass i solsken genom den uppsjö av förmildrande omständigheter och straffrabatter som rätten anstränger sig till det yttersta för att ta hänsyn till.

Det som dock upprör som mest är den närmast tillmötesgående och förstående attityd jag upplever att brottslingar ofta möts av i rättssalen. Vid ett mål nojsade domaren med den tilltalade – nyss hemkommen från anstalt i dalarna efter avtjänat straff för våldtäkt mot barn – och gullade om att han börjat få dialekt. Vad är det för trams?

Vid ett mål för någon vecka sedan sa domaren till den tilltalade – åtalad för att ha förföljt och senare knivrånat en person utanför dennes bostad – att ”Vi förstår att du ville lösa din ekonomiska situation”. Är det en domare vid en svensk domstol som talar eller är det någon jourhavande kompis på kamratposten?

Vad kan vi lära av naturen?

Per Gudmundson skriver i Svenska Dagbladet om hur svenskt säkerhetstänkande inte vaknat än, trots den elfte september ”Som om varje dag är den tionde september”.

Artikeln fick mig att tänka på ett intressant radioprogram från i somras som handlar om hur just säkerheten skulle kunna förbättras, om vi bara tänker utanför lådan.

Det är biologerna Rafael Sagarin och Daniel Blumstein som utifrån erfarenheter i naturen och hur djuren ständigt anpassar sig till nya hot drar slutsater kring hur vi kan bygga upp säkerhetsrutiner som är mer effektiva. Eller kanske snarare avskaffa säkerhetsrutiner till förmån för ett säkerhetsarbete som bygger på ständig anpassning.

Ett exempel är flygplatskontroller, som så länge jag kan minnas, har inkluderat metalldetektorer och genomlysning av bagage. Jag undrar hur många flygplanskapare och terrorister dessa kontroller egentligen stoppat, och vad den totala samhällskostnaden för detta varit globalt i form av ökade väntetider mm.

Variation är en av hörnpelarna i evolutionen och har gjort det möjligt för arter att anpassa sig till sin omgivning på ett nästan perfekt sätt. Men när vi människor konstruerar säkerhetssystem så saknas ofta variation helt.

– Det gör det möjligt för en terrorist att hitta svagheter i systemet och utnyttja dem, säger biologen Rafael Sagarin vid Duke University.

Rafael Sagarin beskriver tillsammans med biologen Daniel Blumstein fyra lärdomar som vi kan dra av Darwins evolutionsteori för att skapa ett säkrare samhälle med mer effektiva skydd mot terrorister, brottslighet och naturkatastrofer.

Lyssna här