Köerna ökade snabbare under (s) styre

Carin Jämtin är bekymrad över de växande bostadsköerna i Stockholm.
Om det är växande bostadsköer som är Stockholms problem skulle jag vara rejält oroad om vi fick tillbaka socialdemokraternas styre av staden.

Av SVD-artikelns bifogade diagram framgår att kön väntas öka med 30 000 personer i år. Det är en ökning med runt 567 personer i veckan. Inte lysande, men om man jämför med (s) tid vid makten, som också framgår är det tydligt att då var ökningen större. Då var det en ökning med 625 personer i veckan. Det vill säga 10% högre ökningstakt med (s) vid rodret. 

Nattvandring i Hallonbergen och Rissne

En mamma från Hallonbergen tog i vintras initiativ till att nattvandra. Med glödande energi delade hon ut lappar i området och tog kontakt med kommunen, företag och organisationer för att styra upp verksamheten. Nu har det kommit igång med en handfull regelbundna vandrare. Pia en hjälte i Sundbyberg.

För mig var det en självklarhet att anmäla mig. Dels av nyfikenhet, men också eftersom jag vill bidra på det sätt jag kan.

Vid åtta förra lördagen samlades vi i den lilla lokalen vid Hallonbergsplan. Några koppar kaffe och en genomgång senare var vi iväg. Pia, Monika, Staffan, Niklas och jag.

Det var en regnig kväll, vilket lade sordin på feststämningen. Kanske var det till det bättre. Vi gick omkring i Hallonbergen, bostadsområden, lekplatser med ungdomar som hängde förstrött. Närmast oändliga gångtunnlar under Hallonbergen centrum. Öde trapphus. Parkeringsgarage så stora att de rymmer en årsproduktion från Toyota.

Inte den bästa grogrunden för trygga miljöer. Med det var inte det som stod i centrum för sextiotalets självupphöjda samhällsplanerare.

Då var det volym och hastighet som gällde, och inte minst ideologi.
Politikerna hade ju i arvet efter Myrdal med matematisk precision beräknat vad som var det goda samhället. Att människor inte är, och inte vill vara, dockor i det dockhus politikerna skulle ställa till rätta ingick inte i kalkylen.

Nu får en oavlönad mamma hjälpa upp det som sextiotalets arméer av socialistiska samhällsplanerare ställt till. I vilket fall som helst var det en givande kväll och gav inblick i det som händer i Hallonbergen när centrum har stängt. Det blir fler gånger och jag har anmält mig till nästa lördag igen. Hör gärna av dig om Du vill delta.

carl.grufman@moderat.se

Betraktelser från bänk 106

Idag är det landsting, jag sitter i bänk 106. Vid ”Berlinmuren”. Det vill säga på gränsen mellan (s) och (m) i salen. Det är trevligt, till höger sitter Björn Sundman som jag har sällskap med i färdtjänstnämnden och till höger Shashika Padmaperuma som tidigare varit aktiv i Sundbyberg.

Debatten är hätsk, trots det viktiga ämnet. Nu satsar landstingsalliansen 175 miljoner kronor extra på att kapa vårdköerna i Stockholms sjukvård.

Ingela Nylund Watz och Dag Larsson är för dagen tjänstgörande dyngspridare från vänsterns sida. Det var länge sedan jag såg en sådan intellektuell ohederlighet från ledande politiker, åtminstone sedan jag senast hörde (s) påstå att alliansen höjt skatten för landets pensionärer – det tar ändå priset.

Nåväl. Allianspartierna har tagit tag i köerna. Ett första steg har varit att ta reda på hur långa köerna egentligen har varit. Nu vet vi mer, 75% av vårdinrättningarna rapporterar in vänetider och fler blir det. Tidigare har vi famlat i blindo, bara hälften av länets vårdinrättningar har överhuvudtaget rapporterat in köerna, med socialdemokraternas goda minne

På samma sätt som man i alla år dolt arbetslösheten har man fullständigt struntat i att ta reda på vårdköerna. Sedan klagar man högljutt när vi upptäcker hur illa det ser ut, och skyller dessutom på oss.

Tecken har det dock funnits gott om. Allt fler har tvingats teckna privat sjukförsäkring eller betalat operationer ur egen ficka. Mellan 2000-2008 ökade antalet från 120 000 till 510 000 försäkringar.

Trots att (s) säger sig värna om det gemensamma ansvaret för vården har de fört en politik som skapat sådan bristande styrning och sådana massiva köer att folket tvingas betala två gånger för vården, och därigenom skapat just det sjukvårdens klassamhälle de sagt sig vara emot.

När vi sedan tar initiativ för att styra upp situationen, organisera vården så att det lönar sig bättre att ge vård i tid, exempelvis genom vårdval Stockholm, samt att få svart på vitt på hur långa köerna egentligen är. Då är det också fel.

Ett fall framåt

Det får väl betraktas som ett fall framåt. Jag har skaffat mig en ny bil, en miljöbil. Eller i alla fall en nyare. Denna är bara tolv år gammal. Ungefär samtidigt som jag sadlar om från bensinen till etanolen hörs allt starkare röster för att etanol är minst lika skadligt som bensin, eller värre. Typiskt.

I vilket fall så tror jag att det mesta, förutom möjligen tvåtakts åkgräsklippare, är mer miljövänligt än min tidigare 24 år gamla Saab 900.

Detta säger en del om teknikutvecklingen, men kanske också något om miljödebatten. Jag tror att alla är överens om värnandet om vår gemensamma miljö. Det är ett ansvar som vi alla delar, och det är något som många värderar allt högre, från vänster till höger. Men frågan är ju hur?

Just diskussionen kring etanol visar på en svaghet i det politiska systemets förmåga i att lösa konkreta problem. Den debatt som förts på senare år har utgått från att det bara finns en enda lösning – etanol. Miljöpartiet har exempelvis länge drivit på att bensinmackar ska tvingas tillhandahålla alternativa bränslen. En behjärtansvärd tanke, men med konsekvensen att det i princip bara blir etanolen som växer fram.

Att tidigt från politiskt håll slå fast och bygga upp en struktur kring etanolen snararare än låta den än relativt jungfruliga miljöbilsbranschen själv söka sig till framtidens lösning, eller lösningar, tror jag har varit att göra miljön en stor björntjänst. Det vore bättre att, så att säga, låta alla blommor blomma.

Som så många gånger förr: Politikerna vs Marknaden 0-1