Det politiska kriget på Stockholms bostadsmarknad ångar vidare. Det är bråk om priser och det är bråk om upplåtelseformer. Själv har jag dock svårt att tycka illa om det senaste utspelet om att möjliggöra hyrköpsrätter, trots att det är gamle kommunikationsministern Ines Uusmann (s) som ligger bakom, nu generaldirektör för Boverket.
Möjligheter till upplåtelseformer som passar fler är välkommet, men vad är egentligen skillnaden mot det som vi till exempel genomför just nu i Sundbyberg? Vi ger hyresgäster som så önskar möjligheten att friköpa. Vi pratar inte bara om optioner, vi genomför dem.
Att fler får möjlighet att ombilda är bra. Men det är också viktigt att ta den politiska debatten kring bostadsfrågan. Anledningen till att socialdemokraterna är i upplösningstillstånd över att vanligt folk nu får möjligheten att äga taket över huvudet handlar inte om priser, utan det handlar om att deras socialpolitiska projekt allmännyttan hotas.
Jag tror att det främsta problemet som socialdemokraternas bostadspolitik står inför inte är att vi möjliggör friköp, utan att den är orättvis. Det om något urholkar förtroendet för deras projekt. Det är synd eftersom hyresrätten är en utmärkt boendeform om man behöver bo tillfälligt.
Till att börja med löser deras bostadspolitik inte den uppgift för vilken den kom till. Forskning tyder på att segregationen är högre i allmännyttan än på en friare marknad.
Det beror bland annat på infiltration. Det vill säga att det är höginkomsttagarna som lyckas få tag på de attraktiva kontrakten ändå, trots de storstilade politiska planerna. Inkomsterna är nästan 60 % högre i hyresrätterna på Östermalm än i Spånga/Kista. Och höginkomsttagarna betalar dessutom lägre hyra. Hyrorna i Stockholms Svenska Bostäder är 15% lägre än i Sundbyberg och nästan 30% lägre än i Österåker.
Det leder naturligtvis till att många vill bo i billiga innerstaden och färre vill bo i dyra ytterstaden. Köerna växer och är i dag uppe i runt 200 000 personer. Men samtidigt speglar inte köerna behovet, utan kanske snarare är en kö av spekulation. Åtta av tio som köar har redan fast bostad. Det gör att den som är i mycket stort behov av en bostad i Stockholm blockeras av en 200 000 man stark vägg som tar kanske tio-tjugo år att ta sig förbi.
Det är inte svårt att se var de med uppförsbacke i livet hamnar. De hamnar i de mindre attraktiva områdena med de höga hyrorna, med små möjligheter att arbeta sig upp till den ekonomiska buffert som behövs för att kunna äga. Det som inte skatten tar, tar hyran. Rättvist? Inte speciellt. Och eftersom de inte äger går de dessutom miste om den värdeökning som sker på bostadsmarknaden.
Över hela Stockholms län har bostadsvärdena ökat med över fyra gånger på bara tio år. Den som investerade i 70 kvadrat i länet för tio år sedan har i dag en ordentlig ekonomisk buffert om något skulle gå snett, startkapital för ett företag eller kanske en pensionsförsäkring. Att ge fler den möjligheten, speciellt de som nekats den under alla år, vore verklig rättvisa.
Senaste kommentarer