FRA

När Pavlovs hundar fick höra en klocka ringa vattnades det i munnen. Det var dags för mat. När diverse borgerliga riksdagsledamöter hör ordet FRA vänder sig nog magen snarare ut och in.

Det regnar och jag sitter och lyssnar på riksdagens debatt om FRA på webbtv. Grymt bra det där förresten att man kan kika i efterhand.

Nåväl. Många riksdagsledamöter drabbades av vånda inför omröstningen. Ska jag rösta efter min övertygelse, eller efter partilinjen, dvs regeringslinjen? Moderaterna har under lång tid varit förespråkare av ett starkt integritetsskydd. Gärna brottsbekämpning och långa batonger, men samtidigt en stor skepsis gentemot generell övervakning och stora maktbefogenheter åt våldsmonopolet i ljusskygga miljöer.

Det är i den traditionen jag är skolad, och jag antar ett flertal av de moderata riksdagsledmöterna och muffarna som i torsdags svettades i sina bänkar. För här skulle det röstas igenom en lag som gav staten stor möjlighet till övervakning utan misstanke och utan prövning i domstol. Lagen kanske är nödvändig för att bekämpa terrorism, vad vet jag. Men det principiella dilemmat är stort.

Man ska dock komma ihåg att initiativet till lagen togs av socialdemokraterna, när de tillsatte den så kallade 11-septemberutredningen. Därefter har den behandlats i försvarsdepartementet under alla år och mynnar nu ut i en proposition. Man kan undra varför den socialdemokratiska regeringen inte lade fram propositionen redan tidigare? Att de nu inte stöder det egna lagförslaget är svårt att se som någonting annat än ett politiskt spel. Om lagen är nödvändig för rikets säkerhet är det nu tydligt vilket ansvar socialdemokraterna är beredda att ta.

Det är svårt att sitta här och peka finger åt hur den ena röstade eller inte. Jag har inte gått i deras mockasiner. Men jag noterar att Henrik von Sydow, Karl Sigfrid och Fredrick Federley avstod medan Fredrik Schulte röstade för, dock under skarp protest.

Vissa kanske påstår att det är ohederligt att följa partilinje men inte sin övertygelse. Jag tycker inte det. Inte om man tar hänsyn till hur den enskilde riksdagsledmoten blir vald och var, som konsekvens, hans främsta lojalitet ligger.

De allra flesta riksdagsledmöter blir inte alls valda av folket utan av partiet. Därför är det viktigare att hålla sig väl med partiet än de som man kanske fått ett kryss av. Med det i bakhuvudet är det faktiskt de som röstar med partiet som är de “hederliga”.

Själv tycker jag att denna ordning måste ändras. Speciellt eftersom jag tror att folk förväntar sig att “deras” riksdagsledamot ska vara lojala mot dem själva. Det är inte svårt att räkna ut vad som blir konsekvensen när väljaren på stan ser hur ledamoten bara följer partilinje i stället för att ta upp kampen för de frågor och värden ledamoten gått till val på. Känslor som svek, bitterhet och politikerförakt ligger inte långt borta.

Därför behöver vi ändra valsystemet. Riksdagen kan inte längre vara ett transportkompani, eller som idag på sin höjd ett beredningsorgan, åt regeringen. Vad ska vi då med den till? Därför välkomnar jag många av de förslag som presenteras i det nya handlingsprogrammet. Färre ledamöter till 249. Tydligare personval. Listan ska bara vara en rekommendation, kryssen ska slå igenom från första krysset mm.

Men vi behöver gå längre. Jag förordar majoritetsval i enmansvalkretsar. Då är det tydligt var lojaliteten ligger. För att bli vald ska du bäras upp av mannen på gatan, damen med hunden, folket på pubben. Snarare än att främst vara poppis i partiorganisationen, inget fel i det för övrigt.

Med det kommer vi se en betydligt mer besvärlig och bångstyrig riksdag. Ja det kommer inte vara kul att heta regering. Riksdagen kommer väl helt enkelt vara lite mer som folk är mest. Och det var väl det som var tanken?