En bra diskussion

 I de flesta frågor landade i vi i en god gemensam linje, i vissa andra gick åsikterna lite isär. Arbetsstämman i höst blir något att se fram emot och det kommer nog att bränna till lite ibland. Men ändå har helgens möte landat ovanligt snabbt. Nu finns lite tid för att laga mat, bastu och allmänt samkväm. Reservtiden imorgon behöver inte tas i anspråk.

Samtidigt har vi tagit på oss en hel del uppgifter till sommaren. Genomarbetade motionssvar ska snickras ihop, vassa propositoner ska slipas och inte minst en höstkampanj, skolstartskampanj och deltagande vid pridefestivalen ska styras upp.

Det var den semestern det.

Rädda hyresrätten

Här kommer ett steg för att göra det möjligt att bygga hyresrätter även i fortsättningen, vilket gör att hyresrätten kan leva kvar.

Ser fram emot debatten framöver i denna fråga. Men jag undrar, om vi nu ska ha en prisreglering på hyran, varför har vi det inte på mat? Det känner i alla fall jag är betydligt viktigare.

Kanske är det för att då skulle matmarknaden slås sönder, utbudet minska och bli enformigt, köer skulle uppstå, kvaliteten svaja, en svart marknad skulle uppstå och ”insiders” kunna sko sig på andras bekostnad.  Vilket är precis det som hänt på bostadsområdet.

Inför FS

I helgen är det möte med Förbundsstyrelsen. Det är inte det första och inte det sista. Det är i alla fall det tjugosjätte sedan jag blev invald i moderata ungdomsförbundets förbundsstyrelse efter en dramatisk stämma i Sollentuna för knappt tre år sedan.

Varje möte brukar vara i två till tre dagar, så det har gått åt några helger sedan dess om man säger så.

På agendan står motionsbehandling inför arbetsstämman i Sundsvall i slutet av augusti. Det är 35 motioner på nästan 110 sidor som förbundsstyrelsen ska ta ställning till. Jag är i princip klar med min linje i respektive motion, men det skulle förvåna mig om den stämde överens med de andra. De tre heldagar vi avsatt för politisk diskussion kommer nog att gå åt.

Motionerna behandlar allt mellan miljöfrågan, israel/palestina, HBT-frågor, diskriminering, monarkin (så klart) och hemslöjd. Det är överlag inga större överraskningar, även om debatten kommer att bränna till ibland.

Jag saknar dock en bredare diskussion kring integritet och kanske upphovsrätt. Det går kanske att fixa till.

Alliansens ödmjukhetschock!

Först kommer det ett alternativt förslag för avskaffandet av fastighetsskatten, sedan två olika förslag på hur skatten ska sänkas.

Förvirringen blir total. En regering som lyssnar till debatten kring de egna förslagen och är beredd att anpassa sig därefter. För det svenska politiska livet är det en ödmjukhetschock som få verkar veta hur de ska hantera.

Vissa är till och med kritiska mot detta sätt att driva politik. Kanske är det med en tår av saknad efter Perssons buffliga självgodhet? Eller kanske en reaktion på att inte bara kunna sitta bredvid och gnälla, utan att det nu också ställs krav på eget deltagande?

I vilket fall som helst säger reaktionerna mer om socialdemokraterna och hur de drivit svensk politik under de senaste decennierna, än Alliansen.

Lär av Danmark för att minska utanförskapet

Idag skriver jag på muf.se om hur regeringen borde lära av Danmarks modell för hur arbetslösheten kan pressas tillbaka. Där är den ungefär en tredjedel så hög. Trots lägre anställningstrygghet upplever sig danskarna dessutom som betydligt tryggare på arbetsmarknaden än svenskarna.

Orsaken ligger troligen i att nya jobb väntar runt hörnet om man skulle riskera det nuvarande. Av detta borde vi lära i Sverige, och diskussionen kommer att fortsätta på partistämman i höst.

I media

Det har blivit en del media på senaste tiden. Både för MUF och kommunen. Media är kul. Man får en möjlighet att uttrycka sina ståndpunkter och det man tror på.

Samtidigt är den bild som sätts av vad man pysslar med också i stor mån den måttstock som väljare och andra dömer efter. Och den bilden ligger helt i händerna på någon annan.

Nåväl. Den 5 juni var det radiodebatt i P3 Rond med anledning av EG-domstolens beslut att tillåta internetimport av sprit.

Jag menade att monopolens tid börjar ta slut och svensk alkoholpolitik behöver anpassa sig därefter. En politik som bygger på ett större eget ansvar, förebyggande verksamhet och krafttag mot våld och brott måste komma på plats när den gamla politiken i form av förmynderi, monopol och motbok inte längre biter, eller är olaglig. Min motdebattör, UNFs helreko ordförande Robert Damberg höll otippat inte med.

I Sundbyberg var det också en artikel om när jag följde med hemtjänsten som praktikant under en arbetsdag. Jag har tidigare praktiserat med hemtjänstens nattpatrull, de som gäller äldre och handikappade på natten och rycker ut på larm. Jag slogs av den professionalism som kännetecknade dem jag arbetade med och vilket gott handlag och relation med de äldre de hade, mycket lärorikt.

Dessutom blev det lite uppmärksamhet i bland annat SvD efter partistyrelsemötet där jag och Kajsa framförde MUFs reservationer.

Nya regleringar i sikte

Knappt hann känslan av att Vägverket kanske inte är en så regleringstörstande organisation, trots allt, sjunka in, innan det var dags för nya tag. Förra veckans frihetliga attityd var kanske bara olycksfall i arbetet.

Nu är det regelverket kring fyrhjulingar som ska stramas upp. (Vägverket uttalar sig i inslaget, inte artikeln) Orsaken är att det sker allt fler olyckor med dessa fordon.

Men vänta här nu. Det är ju många fler fyrhjulingar i trafik också. Antalet har ökat med 30% de senaste åren. Om antalet fordon i trafiken ökar lika snabbt som antalet skador är risken konstant och då är det väl knappast bristen på regleringar som är problemet.

Nu verkar det helt omöjligt att hitta tillförlitlig statistik över fyrhjulingar. Men man kan jämföra med motorcyklar. Där har antalet dödsolyckor ökat betydligt de senaste åren. Men antalet motorcyklar i trafik har ökat ännu snabbare. Risken att omkomma har därför minskat med nästan 40% de senaste tio åren.

Under förutsättning att risknivån för tio år sedan är acceptabel borde snarare regleringar luckras upp och hastighetsgränser höjas. Nu är det inte det jag föreslår. Men det kan vara bra att ha i bakhuvudet när Vägverket slår till nästa gång.

Ekonomisk historia som missar det roliga

Har precis läst ”Hur Sverige blev rikt” av Johan Myhrman SNS, 1994. Det är en lättläst sammanfattning av ca 150 års ekonomisk historia i Sverige. En utförligare redogörelse finns i ”En ekonomisk historia” av Lennart Schön.

Det var mellan åren 1850 och 1965 som Sverige, tack vare stabila liberala ekonomiska spelregler i form av låg skatt, frihandel, liten offentlig sektor och välfungerande arbetsmarknad lyfte sig ur fattigdomen.

I mitten av 1800-talet låg Sveriges medellivslängd ungefär på samma nivå som dagens Angola eller Afghanistan. Ett hundra år senare hade den nästan fördubblats och Sverige var ett av världens mest välmående länder.

För mig ligger dock perioden efter dessa glansdagar närmare, både i minnet och intresset. Myhrman beskriver på ett trovärdigt sätt hur jordmånen för arbete och tillväxt relativt snabbt försämrades i slutet av sextiotalet för att kasta in Sverige i tjugofem år av stagnation.

Med den tillväxthämmande politiken följde devalveringarna och när dessa bara användes för att ge tillfälligt andrum i krisstämningen snarare än att genomföra nödvändiga strukturreformer var det enda man kunde räkna med just nya devalveringar. Myhrman visar på ett tydligt sätt hur nittiotalskrisen var oundviklig på grund av den politik som drevs under åttiotalet.

Det Myhrman inte fångar är det politiska spelet och de politiska låsningar som ledde fram till den situation vi hamnade i slutet av åttiotalet. Myhrman förklarar vad som gick snett, men inte hur det gick snett. Ur den aspekten är Kjell-Olof Feldt i ”Alla dessa dagar” betydligt mer intressant.

Exempelvis förklarar Kjell-Olof Feldt på ett kärnfullt sätt hur krisen blev oundviklig på grund av att den åtstramande politik som hade kunnat pressa inflationen var politiskt omöjlig (s 297-298):

Från fackligt håll talade man gärna om ”de lågavlönade”, för vilka man krävde rättvisare löner. Andra sade sig ömma för ”de sämst ställda” eller ”de svaga” i samhället. Men LO definierade 90-95 procent av sina 2 miljoner medlemmar som lågavlönade och förbundsledningarna i TCO brukade hänföra en stor majoritet av sina 1,5 miljoner tjänstemän till samma kategori. Och när det blev dags att diskutera hur den s k devalveringseffekten skulle betalas tillbaka, hade pensionärernas organisationer inte en tanke på att dela upp sig i ”starka” respektive ”svaga”. Alla var lika svaga [...]

För den som är intresserad av en beskrivning av sjuttio- och åttiotalet ur både en ekonomisk och politisk synvinkel borde därför hålla sig till Kjell-Olof Feldt. Sökes tidigare år funkar Lennart Schön och kanske Leif Lewins ”Ideologi och strategi – svensk politik under 130 år”. Är det en mer lättillgänglig ekonomisk historia som sökes funkar Myhrman utmärkt, men du missar det roliga.

Var är jobben (s)?

Som någon sa för ett tag sedan. Så fort socialdemokrater talar om hur de ska skapa jobb, pratar de inte alls om jobben, utan på sin höjd om arbetslösheten.

Så även denna gång. Thomas Östros och Luciano Astudillo skriver klädsamt självkritiskt på DN-debatt om att socialdemokraterna måste bli bättre inom sex områden för att trygga jobben.

Det gäller, en ny arbetslinje, ungdomsarbetslösheten, trygghet i förändringen, låta moderna jobb växa fram, det skapande arbetslivet och kunskap för arbete.

Men det är ju inga svar. Bara lite löst prat om saker som de flesta ställer upp på. Inga konkreta egna förslag.

Det mest intressanta i hela artikeln är att de fortfarande står fast vid den kritik av alliansens politik som nu skapar jobb, och som kostade dem själva valsegern. Dvs kritiken mot åtstramningen av ersättningsnivåer kombinerat med regelförenklingar och skattesänkningar.

Det som verkar vara självkritik, rannsakning och omprövning, är inte alls vad det ser ut att vara. Socialdemokraterna sitter i exakt samma position som tidigare. Det känns ju naturligtvis tryggande för egen del, men samtidigt lite tragiskt för det gamla arbetarpartiets vägnar.

Över tusen träffar första veckan

En vecka som bloggare, grymt kul måste man säga. Kommer fortsätta med detta. Under den första veckan sökte sig drygt ett tusen läsare hit, visst det var mestadels dåligt väder, men ändå!

Målet är att vara bland de femtio största politiska bloggarna före slutet av sommaren, dvs sista augusti, och bland de tjugo största före årsskiftet.